Det kanske är ett uttjatat talesätt, men jag tycker faktiskt att det  har en riktigt stor poäng! Finns det något överhuvudtaget som är så kul som att lära sig och utvecklas i saker och ting??
Jag brinner verkligen för att lära, har jag insett sen en tid tillbaka=) Speciellt då om det handlar om vissa saker. Jag kan ju tillägga att jag inte hade sååå stort intresse för lärande när jag gick i skolan...

Efter ett telefonsamtal med en kompis häromdagen, har jag funderat på vad som hänt de senaste åren. Vad är det som gör att jag brinner så för hunderiet? Bortsett från det faktum att jag älskar djur då. Det är verkligen ett så stort område! Man lär sig hela tiden nya saker och utvecklas i det man gör. Jag vågar påstå att hunderiet har förändrat mig en hel del som person. Jag tänker i helt andra banor nu för tiden (låter som jag är lastgammal, men det är jag INTE). Det mesta jag gör, tänket i det kan relateras till hundträningen... Barnen ska göra sina läxor, alltså måste de vara i rätt sinnestämning och dessutom ha nog hög motivation till att utföra uppgiften, för att fokusera på det som ska göras. Barnen ska städa sitt rum, ja, ni fattar? Alltså, så här hade man säkert tänkt annars också, med hjälp av det sunda förnuftet, men det blir så mycket tydligare nu. En annan sak är Hampus skola, som jag haft en hel del diskussioner med. Jag kan tycka att trycket på Hampus (och antagligen de andra barnen) är för stort. Självklart är de i skolan för att lära sig, men det kan man göra på många olika sätt. Alla är ju enskilda individer. Som skolan för övrigt är så duktiga att påpeka heeela tiden, men inte efterlever... Ett av problemen är betungande läxor, då menar jag BETUNGANDE! Alltså läxor som är så svåra så de redan från start väcker en prestationsångest och tanke "att det här kommer jag aldrig klara". Minnesbilden från en sådan läxa är ju inte speciellt positiv till nästa gång... Här har jag försökt att prata med fröken om vikten av att gå ur en uppgift med känslan att "vad bra JAG är! Det här KAN jag!" Det rör sig alltså om barn som är åtta år, och har många år kvar i skolan.... Tyvärr, kan jag konstatera, att vi inte tänker riktigt lika… Här kan jag se tydliga likheter på Baloo och Hampus. De behöver gå stärkta ur en uppgift, för att ha en positiv minnesbild till nästa gång!  Gahhh! Nu var det inte skolan detta skulle handla om! Svävade ut lite här...

Utveckling och lärande var det ju....

För snart fyra år sedan hade Basse flyttat hem till oss (DET är en helt annan, och lång historia). Här hade jag nu en brukshund!!?? Vad göra?
När Basse flyttade hit tyckte jag att jag var en rätt så kunnig hundmänniska. Jag menar, jag har växt upp med en hel drös med jakthundar, hästar och diverse andra djur. Tyckte att jag hade ganska god koll! Hur svårt kan det vá liksom?
Jag räknade ju snart ut att den här hunden nöjer sig säkerligen inte med promenader. Så jag ringde till en "gammal" kompis (Angelica), som jag inte pratat med på flera år. Jag visste att hon var riktigt "hundbiten". Jag minns det samtalet som om det var igår! Allra tydligast minns jag mina ord: Bara så du vet, så kommer jag aldrig bli en sån där som hänger på brukshundklubben dagarna i ända! Jag vill veta vad jag kan göra för kul ihop med hunden, that´s it!
Ja, de flesta som läser här vet ju hur det gick....Två år senare tillbringas större delen av fritiden på brukshundklubben eller någon annanstans där man kan träna, prata och andas hund!

På dom här åren (som faktiskt är ganska få i sammanhanget) har jag lärt mig så otroligt mycket, och träffat massor med nya människor. Hade det inte varit för hunderiet, så hade säkerligen inte våra vägar korsats. Hundfolket runt omkring en är ju en av de stora anledningarna att man utvecklats och lärts sig efter vägen. Den andra stora anledningen är ju givetvis Baloo och de erfarenheter vi fått tillsammans. Alltså, vi har inte ens lyckats ta oss ut i en lydnadsetta, men de problem och framförallt lösningar på problemen, har verkligen lärt mig massor! Det måste ju vara DET som gör att det är så kul!!

Nu kan jag sitta och tänka till baka på hur jag tänkte och resonerade när jag skaffade Baloo. Ska väl villigt erkänna att jag ibland tänker: "hur F*N tänkte jag där?" (alltså inte just när jag köpte honom) Varför gjorde jag inte så? Massor med fel har man gjort och gör säkerligen fortfarande, men det är väl det man lär sig av?

Så kan jag ju fundera efter tre år med EN hund.... Tänk om ett X antal år, när jag haft tio olika individer, med minst tio olika problem, undrar hur jag ser på det här inlägget då? Tänk vad full av erfarenhet man blir efter den vägen….

Vart jag ville komma med det här inlägget vet jag faktiskt inte, mer än att jag kan konstatera att: Hunträning är så otroligt utvecklande och kul!

Som sagt!

Man lär så länge man lever!


Kan ju absolut inte blogga utan bild, så här kommer en bild på underbaraste Baloo =)