Ja, nu är det så förjäkla tungt… Blir inget vidare positivt inlägg detta… Jag har lite svårt att se det positiva just nu. Även om jag är så glad för nya jobbet och utbildningen, och verkligen supertaggad för det, kan jag inte låta bli att fundera på om jag prioriterar rätt nu…

Jag har efter en massa ältande och funderande till slut tagit ett beslut… Jag kan inte ha kvar Häxa, alltså det gör så himmelens ont att bara skriva det!! Jag kan inte föreställa mig hur det kommer kännas att lämna henne… Som det är nu kan jag inte ens prata om det utan att tårarna forsar. Låter fånigt för en del kanske, det är ju bara en hund… Men för mig är det såå mycket mer än “bara” en hund. Självklart kan jag inte säga att hon är mitt allt. Jag har ju familj och massor med andra värdefulla saker, såklart.

Men mitt liv har under flera år till STOR del bestått av familj-jobb-hunderiet, så visst sjutton är hunderiet en stor del… Inte nog med att jag placerar om en mycket kär familjemedlem, jag gör mig också av med mítt stora intresse… Som de senaste åren har gett såå mycket!! I form av nya kunskaper, nya vänner, erfarenhet,utveckling, massor med utmaningar och också en och annan framgång, på ett eller annat vis…

Just nu hoppas jag innerligt väl att jobbet kan ge mig mycket ny kunskap, utveckling och massor med utmaningar, som jag så väl behöver för att taggas ännu mer….

När man läser vad jag skrivit, kan man tro att jag är först i världen med att omplacera en hund, med tanke på hur jäkla synd det är om mig just nu…Så är det ju inte förstås, men det kan inte hjälps, det gör förbannat ont ändå!!

När jag i början på förra veckan väl bestämt mig hur det skulle bli kändes det bra. En lättnad att äntligen ha bestämt sig. Igår, när jag pratade med Anette (Häxas uppfödare), och det blev bestämt att Häxa flyttar dit, blev allt så definitivt… Efter det kan jag inte ens prata om vad som komma skall, utan att fullkomligt bryta ihop… Så, NEJ, jag vill inte att någon pratar om detta med mig på ställen där det inte är läge att bryta ihop, för jag gör det hela tiden, så fort det nämns…

Jag intalar mig att det skulle känts lättare om… Häxa inte fungerat i träningen-eller vardagen, om hon inte funkat med barnen, inte utvecklats som jag vill - eller om vi rätt och slätt inte klickat tillsammans!! Men nu är det ju så, att hon ÄR den hund jag vill ha!! Just det faktum suger ( nä, jag kom inte på nåt bättre uttryck) mest! Att jag väljer bort henne för att jag vill göra annat! När jag väl vet om jag gjort rätt val, är det försent att ändra sig….

Mitt i allt funderande kring Häxa, dyker massor med tankar upp om allt praktiskt… Ja, det låter ju helt sjukt!! Men jag är en hopplöst praktisk människa… Tankar som - vad ska jag ha för bil nu? (bussen känns plötsligt onödigt stor, när jag inte behöver dra runt på massa  hundprylar) Vad ska jag fundera på, på kvällen, när jag gått  och lagt mig (tidigare har det uteslutande varit hundrelaterade problemlösningar), Vilka ska jag umgås och ha långa diskussioner med? (ja, jag är inte dum! Visst har jag andra vänner, än hundfolket! MEN lyckas man hålla kontakten med allt hundfolk, när man inte har ett så stort intresse gemensamt?) Vad ska stå på min önskelista?? (  det lär ju dröja innan jag behöver nya graningekängor eller fjällrävenbyxor eller varm-varm-strumpor!) Vad händer med bloggen?? (jag skriver ju inte gärna utförligt om jobbet i den??!!) Kameran!!?? ( jag fotar i det närmaste endast hundar, vad ska jag nu med den till??) Vad ska jag göra med alla hundprylar?? ( sälja, ge bort, skicka med Häxa??) Den fina kennelvästen?? ( den kan jag ju knappast varken sälja eller ge bort!! Jag menar, hur många “Malin och Häxa” finns det? )Låter patetiskt kanske, men det är just sånt, som snurrar runt i skallen, vid sidan av allt funderande om vad det ska bli med Häxa…

Mitt i allt detta glömmer jag att Baloo är kvar, såklart! Självklart ska ju han fortfarande ut i skogen och fotas med jämna mellanrum!!

Nu har jag för första gången skrivit ett hyfsat långt inlägg, utan någon som helst eftertanke- bara precis som det känns just nu! Just, förjäkligt, faktiskt!! Ta det för vad det är bara…

Med det menar jag inte att jag vill ha någon som helst medömkan… Der räcker gott och väl med lite förståelse för att jag inte är på strålande humör just nu….

Finaste, finaste Pjäx ♥

♥