Ja, nu är det så förjäkla tungt… Blir inget vidare positivt inlägg detta… Jag har lite svårt att se det positiva just nu. Även om jag är så glad för nya jobbet och utbildningen, och verkligen supertaggad för det, kan jag inte låta bli att fundera på om jag prioriterar rätt nu…
Jag har efter en massa ältande och funderande till slut tagit ett beslut… Jag kan inte ha kvar Häxa, alltså det gör så himmelens ont att bara skriva det!! Jag kan inte föreställa mig hur det kommer kännas att lämna henne… Som det är nu kan jag inte ens prata om det utan att tårarna forsar. Låter fånigt för en del kanske, det är ju bara en hund… Men för mig är det såå mycket mer än “bara” en hund. Självklart kan jag inte säga att hon är mitt allt. Jag har ju familj och massor med andra värdefulla saker, såklart.
Men mitt liv har under flera år till STOR del bestått av familj-jobb-hunderiet, så visst sjutton är hunderiet en stor del… Inte nog med att jag placerar om en mycket kär familjemedlem, jag gör mig också av med mítt stora intresse… Som de senaste åren har gett såå mycket!! I form av nya kunskaper, nya vänner, erfarenhet,utveckling, massor med utmaningar och också en och annan framgång, på ett eller annat vis…
Just nu hoppas jag innerligt väl att jobbet kan ge mig mycket ny kunskap, utveckling och massor med utmaningar, som jag så väl behöver för att taggas ännu mer….
När man läser vad jag skrivit, kan man tro att jag är först i världen med att omplacera en hund, med tanke på hur jäkla synd det är om mig just nu…Så är det ju inte förstås, men det kan inte hjälps, det gör förbannat ont ändå!!
När jag i början på förra veckan väl bestämt mig hur det skulle bli kändes det bra. En lättnad att äntligen ha bestämt sig. Igår, när jag pratade med Anette (Häxas uppfödare), och det blev bestämt att Häxa flyttar dit, blev allt så definitivt… Efter det kan jag inte ens prata om vad som komma skall, utan att fullkomligt bryta ihop… Så, NEJ, jag vill inte att någon pratar om detta med mig på ställen där det inte är läge att bryta ihop, för jag gör det hela tiden, så fort det nämns…
Jag intalar mig att det skulle känts lättare om… Häxa inte fungerat i träningen-eller vardagen, om hon inte funkat med barnen, inte utvecklats som jag vill - eller om vi rätt och slätt inte klickat tillsammans!! Men nu är det ju så, att hon ÄR den hund jag vill ha!! Just det faktum suger ( nä, jag kom inte på nåt bättre uttryck) mest! Att jag väljer bort henne för att jag vill göra annat! När jag väl vet om jag gjort rätt val, är det försent att ändra sig….
Mitt i allt funderande kring Häxa, dyker massor med tankar upp om allt praktiskt… Ja, det låter ju helt sjukt!! Men jag är en hopplöst praktisk människa… Tankar som - vad ska jag ha för bil nu? (bussen känns plötsligt onödigt stor, när jag inte behöver dra runt på massa hundprylar) Vad ska jag fundera på, på kvällen, när jag gått och lagt mig (tidigare har det uteslutande varit hundrelaterade problemlösningar), Vilka ska jag umgås och ha långa diskussioner med? (ja, jag är inte dum! Visst har jag andra vänner, än hundfolket! MEN lyckas man hålla kontakten med allt hundfolk, när man inte har ett så stort intresse gemensamt?) Vad ska stå på min önskelista?? ( det lär ju dröja innan jag behöver nya graningekängor eller fjällrävenbyxor eller varm-varm-strumpor!) Vad händer med bloggen?? (jag skriver ju inte gärna utförligt om jobbet i den??!!) Kameran!!?? ( jag fotar i det närmaste endast hundar, vad ska jag nu med den till??) Vad ska jag göra med alla hundprylar?? ( sälja, ge bort, skicka med Häxa??) Den fina kennelvästen?? ( den kan jag ju knappast varken sälja eller ge bort!! Jag menar, hur många “Malin och Häxa” finns det? )Låter patetiskt kanske, men det är just sånt, som snurrar runt i skallen, vid sidan av allt funderande om vad det ska bli med Häxa…
Mitt i allt detta glömmer jag att Baloo är kvar, såklart! Självklart ska ju han fortfarande ut i skogen och fotas med jämna mellanrum!!
Nu har jag för första gången skrivit ett hyfsat långt inlägg, utan någon som helst eftertanke- bara precis som det känns just nu! Just, förjäkligt, faktiskt!! Ta det för vad det är bara…
Med det menar jag inte att jag vill ha någon som helst medömkan… Der räcker gott och väl med lite förståelse för att jag inte är på strålande humör just nu….
Finaste, finaste Pjäx ♥
♥
Lika bra att börja med att varna för rörigt och osammanhängande inlägg... Min hjärna går just nu på högvarv (mer än vanligt). Ska försöka samla ihop allt, så gott det går, möjligen också läsbart. Att blogg.se vägrar dela upp i stycken gör det hela ännu rörigare, men inget jag verkar kunna fixa!
Here we go!!
Jag har fått nytt jobb, eller ja, inte hel nytt. En ny tjänst på mitt "gamla" jobb :) Vansinnigt kul, lärorikt, utmanande och otroligt motiverande! En riktig utmaning för tävlings/siffer-idioten! MEN, så himla kul!!
Givetvis innebär nya tjänsten att jag jobbar betydligt mer än jag gjort tidigare...
I november ska jag dessutom påbörja en utbildning som sträcker sig över ett år. Den kommer innebära en del på "bortaplan", och en hel del pluggande för min del. Även detta är vansinnigt kul!! Jag har velat gå denna utbildning läääänge, och nu äntligen är det dags!
Eftersom jag är en "fan" av att lära nya saker så är jag tokladdad, både över jobbet och utbilningen :)
So far so good-typ...
Vad som då ställer till det i min lilla hjärna? Just, hunderiet....
(inte ofta jag har svårigheter att formulera mig, men detta är inte helt enkelt....)
Har funderat fram och tillbaka sen jag fick reda på vad som skulle ske på jobbet... Hur ska jag pussla ihop detta med mitt intresse OCH familjen? Vad jag vet är att, jag är banne mig itne beredd att offra bort en minut till från familjen... Där finns det likosm ingen rimlig tid att ta av.. OCH det förbannade dygnet har fortfarande bara 24 timmar...
Funderat en del på hur jag ska lösa det bäst.. Det är ju faktiskt så att det går att effektivisera träningen betydligt mer, än vad jag gjort. Ena tanken var att skippa söket, tar ju ganska mycket tid i anspråk, och istället satsa på spåret. Att överhuvudtaget träna i grupp flera gånger i veckan, som jag gjort tidiagre, går också bort. Tar tyvärr alltför mycket tid... Som jag skulle kunna lägga bara på Häxan...
För hur det än är, så har jag ju fortfarande höga mål med Pjäx... Då krävs det mycket och strukturerad träning, både lydnadsmoment, special och fysik...
Ju mer jag tänkte så här desto mer besviken blev jag på mig själv! Alltså, VAD är det som är så kul med hundträningan?? Jo, självklart är det ju utvecklingen, samspelet med hundet och allt det där, men det allra roligaste och mest utvecklande är ju lydnadsträningen med gruppen - söket där man får sååå mycket nyttiga tankar från både kända och okända - kurser för nya, inspirerande instruktörer - kennelläger, träningshelger osv. osv. skulle kunna fortsätta HUR länge som helst! Just den sociala biten är så viktig för mig i hundträningen! Alla nya männsikor man lär känna och får massor med erfarenhet av.... DET är kul!
Visst kan man göra underverk med ytte-pytte träningar på tex. lunchrasten, men det känns inte helt okej "över tid", om man säger så...
Sen finns ju en annan möjlighet... Inte ha så förbannat höga mål, utan bara "göra lite granna", men det är liksom inte jag! Jag kan inte se det framför mig!
Det är ju liksom samma med jobbet, jag har höga mål där med... Men kan man ge 150% både på jobbet och 150% på hundträningen? Utan att helt försaka familjen???
Gahh!!! Låter och ser jävligt deprimerande ut detta!! Men kontentan av det hela är att jag inte vet vad jag kan/ska göra med min lilla Pjäx... Självklart är det inga problem att ha henne på en lägre aktivitetsnivå än vad hon varit förut... Men hur länge? Visst är det så, att jag jobbar ovnligt mycket nu, för att jobbet och en massa uppgifter är nya... Men å andra sidan... Mina mål på jobbet finns ju kvar de också, och de sträcker sig ju inte över någon månad, precis...
Ibland önskar jag att jag hade liknade intresse som Fredrik (motorsport), är likosm sååå mcyket enklare att lägga det åt sidan ett tag... Det funkar ju inte riktigt så med djur (no shit, sherlock!)
Precis som jag skrev, så har jag tänkt massor på detta! Har ännu inte lyckats ta något beslut hur jag ska göra... Egentligen handlar det väl mest om vad som är bäst för Häxa, just nu är det ingen panik. Men jag måste ha en plan för framtiden... Det är bara det, att jag har ingen lust att göra upp den planen... Vore så mycket enklare om någon kunde ta det beslutet åt mig... Men vem F*N har sagt att allt ska va så enkelt!!??
Oj,oj rörigt och osammanhängande var det ja... Har egentligen massor med mer saker jag skulle skriva och formulera och vända ut och in på några gånger till, men det får va för nu...
Känner mig inte alls på humör...
Fina, underbara Pjäx ♥
