Igår kväll tog jag och Timmy med oss pannlamporna och Baloo och åkte ut till skogen för att gå en lång promenad i mörkret. Det är så rofyllt att gå där i mörkret ensamma och prata. Det brukar bli en del intressanta samtal ihop med 11-åringen som har en del att fundera på.... Det stora samtalsämnet igår blev hur folk tar hand om och bryr sig om sina djur. Just där vi gick igår, hände en mindre trevlig sak i somras...

Jag och BAloo var ute och gick, vi är ofta ute just i detta område, när jag ser på håll att Baloo stannar till och markerar något med en skeptisk kroppshållning. Ropar på Baloo och vi går fram och tittar. Baloo håller sig på avstånd. Först tycker jag mig se ett dött rådjur, men när jag kommer närmare, ser jag att det är en död hund! (som ligger bara någon meter från den lilla gångvägen vi var på) Konstaterar att den verkligen är död, det ser ut som om den har legat där någon dag, men jag kan inte se några skador. JAg var där två dagar innan, så jag vet att den legat där max ett dygn. Blir helt förtvivlad och tar med mig Baloo och springer därifrån. Min första tanke var: STACKARS hund! som har legat där och säkert plågats till döds i sin ensamhet! Nästa tanke var: Stackars hundägare! någonstans måste det ju finnas en hundägare, som förtvivlat letar efter sin försvunna hund och inte vet om att den ligger död i skogen.

Fördelen med den lilla håla man bor i är ju att saker och ting sprider sig ganska fort. Om någon saknar sin hund, så vet säkert större delen av bygden om det. På väg till bilen börjar jag ringa runt till de som bor i närheten. Optimistiskt trodde jag att jag skulle få napp på första försöket, som sagt, sånt här sprider sig ganska fort...
Ringsde några samtal, men fick inget napp. Ringde till polisen för att höra om någon anmält en saknad hund. Jag VET, att om min hund skulle försvunnit, så skulle jag använda ALLA kanaler som är möjliga för att den ska komma till reda! Självklart även polisen! Men nähä! Ingen sakand hund i Säffle enligt polisen. Han hittade iaf på kartan, den lilla stigen där hunden ligger. Han noterade det, mitt namn och hur hunden såg ut. Vad det var för ras kunde jag inte säga, har aldrig sett den tidigare, men jag var rätt så säker på att det var någon typ av jakthund. Såg ut ungefär som en stövare, lite högre och tigrerad i färgen. Polisen lovade att höra av sig, så jag fick veta om ägaren hittade sin hund.

Nu hade jag ju inte riktigt ro att vänta på det, så jag ringde runt ytterligare. Efter lite detektivarbete fick jag tag på numret till en jägare som bor alldeles i närheten, kan kalla honom J. Optimisstiskt (igen) tänkte jag att J måste ju veta! Men han hade inte hört något om en försvunnen hund, men han frågade intresserat vad det var för typ av hund och var den låg. Självklart förklarade jag så gott jag kunde. J säger att han kan gissa sig till vems hund det kan var,  och är det det, så är det antagligen inget misstag att hunden ligger där.... Denna kommentaren vevade jag bort fortare än kvickt. Jag tyckte det lät som en klassisk "grannosämja". "vi-är-ovänner-då-missköter-du-dina-djur"-fenomenet! J påstod då att det skulle vara markägarens hund.

Efter lite efterforskning trodde jag att jag fått tag på markägaren och ringer honom och förklarar hur det ligegr till. Hela tiden är jag så uppe i att någonstans finns det en förtvivlad hundägare som letar efter sin bästa vän! Det visade sig att han jag fått numret till visserligen var amrkägare, men det var även hans kusin. Lite kryptiskt säger han att jag ska ringa till kusinen, som vi då kan kalla K.

Trots påståendet från J och den första markägarens märkliga beteende så fatatde jag fortfarande inte!

Full av optimism ringer jag till K, verkligen helt övertygad om att jag hittat den där förtvivklade hundägaren...

Samtalet:

M: Hej jag heter M, jag undrar om du möjligtvis saknar en hund?
K: Ehhh... Varför undrar du det? (J*****T dryg ton)
M: Jo, det är så att jag har hittat en  hund i skogen.
K: Jaha, vad är det för färg på den då? (ännu drygare och vilken förbannat dum fråga!)
M: JA, den är tigrerad, grå och brun...
K: JAha, nä, jag var ute i skogen förut med mina hundar och jag vet att alla var med hem
M: Ja, men alltså! Den här hunden ligger död i skogen på din mark!
K: Jaha, är den död? Vart skulle det här vara då? (ännu drygare och underförstått så förstår jag att jag har absolut inget där att göra)
(Ungefär här tänkte jag, men för F*N, saknar du någon hund oavsett färg eller plats!)
M: Jag förklarar exakta platsen där hunden ligger
K: Jaså, jaha??!! Ja, den, ja, den har jag skjutit, för den ska jag inte ha mer!
M: Jaaha, men jaja, tack i alla fall då *klick*

För er som känner mig, så vet ni att det är totalt olikt mig att svara på detta viset! Det händer inte speciellt ofta att jag får total tunghäfta och inte vet vad jag ska säga! Men jag blev så chockad! Fortfarande, trots att han var dryg i tonen,  hoppades jag att jag att jag hittat den där förtvivlade hundägaren (jag vet att jag tjatar nu), som skulle bli lättad att åtminstonde få veta var hunden befann sig, även om den tyvärr var död.


Några sekunder efter jag lagt på luren, blev jag så vansinnigt arg och besviken! Hur sjutton kan man göra så här??? FÅR man göra så här? Nä, det finns inga möjligheter att man kan få göra så här!!

Ringer polisen igen... Har tur och får prata med samma kille igen. Talar om som det är att jag hittat ägaren och han själv skjutit hunden och lämnat den helt öppet i skogen. JA! Man får göra så! Det är hans hund och hans egen mark, så då är det inget olagligt i det hela!! Men VA!!!?? Även polisen tyckte dock att det var riktigt illa att göra så, men som sagt, inte på något vis olagligt!

Vid det här laget är större delen av bekantskapskretsen inkopplad och engagerar sig... Även en kompis ringer en polis som hon känner, för att kolla för säkerhetsskull. Mycket riktigt! Man får verkligen göra så här!!

I efterhand, så ångrar jag kopiöst att jag verkligen tappade talförmågan, jag skulle velat sagt ett och annat till den där K! Ett litet tag funderade jag på att ringa upp honom, för ett mindre utvecklingssamtal, men insåg attd et antagligen inte är någon större idé.

Vi har nog helt olika syn på detta med djur, husdjur och hunderi....


Åter till igår kväll då...
Även barnen fick ju höra om detta i somras (ja, jag var rejält upprörd).
Igår när vi passerade platsen där jag hittade hunden, så undrade Timmy vad som hände med han som sköt hunden.... Ja, vad säger man?
Jag förklarade helt enkelt att hundar har i många människors ögon inte på långa vägar samma värde som oss människor.
Vi diskuterade detta fram och tillbaka, och kom väl egentligen inte fram till något vettigt, mer än att alla ska inte få ha djur....

Fortfarande ett halvår senare blir jag så arg, så jag har lust att ringa upp den där K!



Finaste PRINS!