Idag var det dags för Häxa att göra premiär i fotbollssammanhang. Lika bra att hon vänjer sig, då en hel del av våra helger tillbringas med att titta på när Timmy spelar fotboll.

Fredrik, Timmy, Hampus och Anton åkte till Årjäng tigigt i morse. Jag och Häxa tog oss sovmorgon och åkte lite senare med Jonas och Saga. När vi var framme hade matchen precis börjat.  Klev ur bilen och satte för första gången på Häxa koppel. Hon brydde sig inte nämnvärt över det, utan stegade glatt med mig, med svansen i topp. När vi var framme vid fotbollsplanen gjorde Häxa sitt bästa för att spetsa de hängande öronen och på en mikrodels sekund hade hon kastat sig ur halsbandet!

Jag hann inte ens reagera, helt plötsligt står jag med ett väldigt slakt koppel med endast ett halsband i andra änden… När jag tittar upp ser jag den lilla Häxan mitt på fotbollsplanen med svansen i topp. Siktet inställt på den flygande bollen! Med 18 grabbar i tolvårsåldern på planen, så är detta absolut att klassa som ett självmordsförsök!

Min absolut första tanke när jag såg henne i myllret av alla ben och en fotboll, var KAMERAN!! Eller, nä. Kom på att det fanns nog inte tid till det…  Då skulle jag alltså försöka få in lilla Häxan. Om någon nu undrar, så kan jag meddela att inkallningen sitter inte hundraprocentigt ännu…

Här hemma lyssnar hon faktiskt väldigt bra på ”Häxa”, antagligen för att det är inget annat som låter här… Annars har jag använt ”kom-kom”. På något vis har de orden blivit ”tåm-tåm”. Och märkligt nog har DE orden blivit ”tåmmis-tåmmis”.

Åter till självmordsförsöket… Jag insåg själv att ”Häxa” funkar inte i detta läget… Varpå jag stegar ut på planen och ropar – tåmmis, tåmmis lilla Häxan! Tååååm, tååååm Hääääxan!

Jag både hörde och såg en hel del hånflin, när jag stegade tillbaka med Häxan på armen… ;) Men det bjuder vi på :).

Nu var showen slut (trodde jag). På med halsbandet och förpassa rymlingen i tryggt förvar i mitt knä. DÅÅÅÅ visade den lilla Häxan att hon var absolut inte nöjd med tillvaron. Och är man inte nöjd med tillvaron, så kan man varken vara still eller tyst! Hon ålade och kravlade så jag höll på att tappa henne flera gånger. Detta i kombination med att hon ömsom pep, ömsom skällde. På en ljudnivå, som jag absolut inte trodde var möjlig från den lilla späda kroppen. Större delen av publiken lider antagligen av tinnitus numera ;)

Vi hade ju hur gott om tid som helst, så vi satt kvar. Och till slut insåg hon att hon kommer inte få vara med i den där matchen, hur mycket hon än sprattlar och låter. Så i slutet av första perioden gav hon upp och tillbringade resten av dagen med att titta nyfiket på matcherna, varvat med att leka med matte :)

Efter denna dagen har vi en trött Häxa i huset.

 Just nu ligger hon i skohögus gigantus i hallen och sover, lilla sötlöken ♥



Häxan♥


Saga och Häxa myser bredvid planen